Patientberättelse, Sara, 43, smärtpatient

– Jag åt mycket värktabletter innan jag genomgått rehabiliteringen hos Kognitiva Teamet Rehab. Idag äter jag nästan inga alls. Tidigare var värken skarp nu är den mest bara molande. Dessutom fick jag kontakt med en annan patient, en kvinna som i åldern skulle kunnat vara min mamma. Nu efteråt hörs vi nästan varje dag.

Det berättar Sara 43, som arbetat länge inom barnomsorgen och vården. Hon är utbildad barnskötare och undersköterska.

Sara hade värk i hela kroppen. Det var som värst 2014. Då arbetade hon med fem- och sexåringar. Hon hade ont överallt och tog värktabletter hela tiden, också på jobbet. Det var högt tempo på avdelningen med många barn. Sedan slog avdelningen igen och hon blev arbetslös. Hon hade länge levt under stress och tröstätit och genomgick då dessutom en bypassoperation som hon tyckte var enda sättet hon kunde gå ned i vikt på. Följden blev att värken kulminerade.

Hon gick så småningom till vårdcentralen och fick förslag om remiss till Kognitiva Teamet Rehab i Enskede. Hon kallades till intervju och hon fick en plats.

– I samband med intervjun berättade man om att rehabiliteringen huvudsakligen skulle äga rum i grupp. Det funderade jag inte så mycket över. Jag undrade mest över vilka människor jag skulle få möta. Med facit i hand så är grupprehabilitering mycket bra. Man får se och höra andras historier och inse att man inte är ensam om att ha ont. Jag fick perspektiv på mina egna bitar när hon bredvid hade det värre än jag på många sätt.

Under första gruppmötet var det introduktion, presentation av schema och vilka som var med i gruppen. Sedan körde man igång, två dagar i veckan, en med sjukgymnast och en med psykolog. De var fem i gruppen, en ovanligt liten grupp.

– Inför första mötet var jag inte särskilt nervös att prata inför gruppen. Jag kände mig trygg på en gång. Jag fick jättebra kontakt med en kvinna, som i åldern skulle kunna vara min mamma, betydligt äldre än jag. Vi hörs nu efteråt nästan varje dag. Vi har en liknande tragisk historik och nästan samma fritidsintressen.

 

Sjukgymnastiken upplevde Sara som lätta och små, ”nästan obefintliga” rörelseövningar.

– Vi skulle inte göra mer, utgå från vår egen förmåga. Jag hade inte gympat innan och inte tränat, jag kan inte det. Bara promenerat. Jag har hund så jag kommer ut. Mindfulness har jag också varit med om tidigare. Det är väldigt effektivt, skönt att göra. Det är enkelt, men det kan vara svårt att göra på egen hand, det är lättare med ledning. Jag kan gå igenom kroppen själv, som vi lärt oss.

När halva rehabiliteringsperioden gått, efter tio veckor, var Sara på väg att tröttna. Hon brukar göra så med nya projekt. Men den här gången bestämde hon sig för att hålla ut. Och när det väl tog slut kände hon, liksom de andra i gruppen, en tomhet. Vad skulle de göra nu?

– Men vi hade uppnått ett mål. Ett kapitel att lägga bakom oss. Jag hade fått nya verktyg och kunde gå framåt stärkt. Psykologin har hjälpt mig att inte älta och uppfyllas av min smärta, ett nytt förhållningssätt. Att jag kanske orkar en aktivitet om dagen. Ta hänsyn till kroppen, när den säger ifrån.

– Som tur var sa de i ett tidigt skede att vi i början av behandlingen skulle kunna komma att bli jättesjuka. Behandlarna hade rört om i varje cell i kroppen, både psykiskt och fysiskt. Det blev riktigt jobbigt. Men bra att de hade förvarnat, så att man inte gav upp. Det märktes av att det blev en del frånvaro eller att folk kom för sent. Jag försökte att kämpa på. Och värken kom till en kulmen.

Har du någon gång skämts över att du har ständig värk?

– Nej inte direkt. Men jag har mött mycket oförståelse. Det syns ju inte på mig att jag är sjuk. Och jag har inte behov av att gnälla. Då kan folk säga: Vad seg och sävlig du är!

Är din smärta borta nu?

– Jag har mindre ont, har inte den skarpa värken jag hade tidigare. Nu är det en molande värk och trötthet i kroppen. Min målsättning är att kunna börja jobba igen, men nu på deltid. Kanske ett yrkesbyte men bör fortfarande handla om nära kontakter med människor, kanske något inom förskolan.

 

– Jag åt värktabletter innan jag kom till rehabiliteringen. Psykologen, som inriktade sig på hälsa sa då att tabletter är självdestruktivt. Så jag försökte plocka bort tabletterna under hela rehabiliteringstiden. Det har fungerat ganska bra. Det är bara någon enstaka gång som jag har tagit. Bara vetskapen om att jag kan klara mig utan tabletterna har gjort att jag känt mig bättre. När jag sitter i soffan eller ligger och läser fokuserar jag nu på annat och koppla ifrån det onda. Är det värre en dag, ja då går det lite långsammare.

 

Sara har avslutat sin rehabtid. Vid avslutningen fick hon och de andra gruppmedlemmarna material från både sjukgymnast och psykolog att arbeta vidare med hemma. Fram till uppföljningsmötet efter tre månader. Då ska man rapportera om hur man mår och hanterar sitt onda. Då kan man också få viss hjälp att söka jobb, via arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

 

Vilka verktyg fick du under rehabiliteringen?

 

– Psykologen kom med konkreta exempel så att vi skulle förstå, ibland genom rollspel för att få det tydligt. Att smärtan inte är något elakt eller farligt. Att tänka positivt lindrar. När kompisarna ringer och vill göra något, då ska man gå ut på balkongen och tänka innan man svarar ja eller nej. Stanna upp och tänk efter! Vad klarar du och vad klarar du inte?

 

– Det fanns inga frågetecken kvar efter rehabiliteringen. De hade rätats ut efter hand. Behandlarna berättade om hur de upplevt oss och vi berättade om hur vi reagerat på dem. Även om rehabiliteringen genomfördes i grupp såg de oss ändå som individer och förstod vår problematik. Det innebar en individuell behandling. Den här rehabiliteringen har varit en chans, en möjlighet som man får once in the lifetime.